Sanningen är att jag mår inte bra. Hälsenan gör ont, jag får var dag i mig mindre energi än vad jag får när jag är hemma i min vanliga vardag trots att jag egentligen hade behövt mer än det dubbla. Det bidrar också till ett väldigt deprimerat humör. Trots att man vill äta så kan man inte för man har inget sug. Allt går runt i en ond cirkel som är så svår att bryta. Man har konstant upp och ner gångar i humöret som svänger som tsunamivågor, något som är otroligt jobbigt - att gå från den totala botten där du mår sämst till att kort därefter bli euforiskt glad. Från att gå från "det här är det värsta jag någonsin gjort" till "det här är så underbart". I djupet på mig Varför fortsätter jag då? Jag tror på gud och att han hela tiden visar mig mina vägar och jag tror på att han säger "stop" eller "fortsätt" till mig i detta. Hela vägen hit har han gett mig bönesvar på böner jag knappt vågat be om; som gången då jag bad om att träffa nån jag kände då jag var på en plats som var långt ifrån platser där jag känner folk, och jag strax därefter träffar en jag känner och får komma in och vila och äta. Eller efter dag 20 som var en hemsk dag då jag på eftermiddagen bad att jag inte ville vara ensam och dagen på kvällen får jag meddelande om att jag får sällskap på dagen därpå. Eller som igår när jag både fysiskt och psykiskt var i stort behov av paus med hade ingen aning om hur eller var och en vän dyker upp och tar mig till en friluftsmässa. Jag tror att jag många gånger kan få tankar av gud och en sådan fick jag för ett par timmar sedan när jag kände mig lite nere. "När känner du ro?" Sa han. Jag kunde inte komma på nått svar. För alla stunder jag kom att tänka på så har jag ändå haft någon oro över något, eller jag tänkt på vad jag ska göra imorgon eller efter att stunden är över. Jag hade så svårt att komma på en stund jag haft i total ro.
Strax därefter ringde jag far och mor för att gråta ut lite. De hör hur dåligt jag mår och jag förstår att de tycker jag är dum som pressar mina gränser när jag mår så här. Efter samtalet så slog det mig att NU har jag ro. Trots min oro över tusen saker så finns det just nu inget jag kan göra och citatet "gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men idag hjälper Herren!" kommer plötsligt till mitt huvud som en bekräftelse i mitt nuvarande lugn. Jag kan bara lita på att han imorgon ska visa mig vad jag ska göra, på samma vis som han tidigare gjort. Godkväll från Askersund.
